Lena

11 augusti 2010 16:47

Ja fy så varmt det är idag.Jag har oxå varit ute i parken och tittat lite.De är i full gång med att ställa till med fest där.Fina misse bilder!skönt att vila sig lite efter promenad och lunnch.
Kramis dig

gerty

11 augusti 2010 17:30

Katter kan verkligen konsten att njuta av livet, och söta är dom

Monica

11 augusti 2010 18:00

Fina kort på kissarna...

Här har vi haft en rejäl åskskur i eftermiddag, regnet vräkte ner och på 10 minuter kom det 30 mm regn.
Ha en bra kväll!
Kram

a-g n.

11 augusti 2010 18:03

Det är jag som är mormor i familjen, mormor till två underbara ungar som båda har funktionsnedsättningar. Alla familjer behöver ju all kraft de kan få efter att ha upplevt jobbiga händelser i livet. Mamma, pappa och syskon drabbas naturligtvis hårdast, eftersom inget blir som man tänkt. Men vi andra då? Mor- och farföräldrar och övrig släkt? Vi som står vid sidan av, som skulle vilja så mycket, men som inte kan nå fram.

Vi är ju alla så olika som människor och reagerar väldigt olika på att få ett handikappat barn/barnbarn. En del förtränger, andra förstår inte vad som hänt och tror kanske att ”det växer bort”, andra tar helt avstånd. Det finns även de som inte ser till handikappet utan ser en liten ny människa, visserligen med framtida begränsningar men med andra möjligheter. Den gruppen tillhör jag. Det låter kanske konstigt: men jag har aldrig sett min dotterdotter som funktionshindrad, utan som en underbar människa som ger och alltid har givit så otroligt mycket av sig själv.

Det är en sak att få ett handikappat barn! Att slåss mot myndigheter för barnens rättigheter i samhället en annan! (Då intog jag en annan plats: som bollplank!) Jag som ju själv varit småbarnsförälder och som trodde att jag skulle kunna bistå med råd och erfarenheter, blev helt nollställd. Vad jag än sa eller gjorde, så blev det bara fel! ”Men du hade ju inte något handikappat barn”, svarade min dotter ofta, lite lagom ilsket. Jag försökte förstå och lärde mig till slut att inta en ny roll: bollplankets. Men det gjorde ont många gånger. Jag, som hellre skrattar än gråter, har väl aldrig gråtit så mycket.

Jag deltog för flera år sedan i en kurs i teckenkommunikation för mor- och farföräldrar, där vi började med att presentera oss och våra barnbarn som hade olika diagnoser. En morfar nämnde, att han tagit så illa vid sig att han inte kunde utöva sitt yrke längre, utan förtidspensionerats. Då insåg jag hur olika vi faktiskt reagerar, och att vi kanske behöver varandra. Jag pratade med min dotter, som, sin vana trogen, blev helt entusiastisk. Hon tyckte att jag skulle starta upp ett mor- och farföräldranätverk genom vår handikapporganisation. Sagt och gjort! Med hennes hjälp satte jag igång. Det skickades ut en inbjudan till medlemmarna med hjälp av kanslipersonalen till en träff i augusti 2000. Tio personer kom, vi var ”på g”.Vi träffas fortfarande. Vi är ett 20-tal som är intresserade och ser fram emot att träffas.

Det känns verkligen som om vi behöver varandra och har upptäckt att vi inte är ensamma om problemen. Alla har upplevt detsamma och vi nickar igenkännande. När någon ”ny” mor- eller farförälder dyker upp och är otrygg och osäker, kan vi lugna varandra med ”att så hade vi det också men det blir bättre”. Alla känner vi igen oss. Och bollplanken likaså. Ibland bjuder vi in någon föreläsare, samtidigt som vi får goda råd att ta med oss. Men de allra flesta gångerna som vi ses ”pratar vi av oss” och delger varandra av våra barnbarns utveckling och framsteg.
Vi är glada och tacksamma över vårt nätverk. Därför vill jag rekommendera andra att bilda liknande nätverk.
Jag var också med nere i Göteborg förra året på en stor anhörigkonferens, vilken visade sig vara mycket efterlängtad. Så efterlängtad att man nu beslutat anordna fler till hösten på andra ställen i landet. Det är fantastiskt att ha andra människor i liknande situation att prata och utbyta erfarenheter med.

Sita

11 augusti 2010 19:01

Hejsan. Margit anmälde dej till min bloggträff den 21 aug i Örebro. Välkommen, men jag kommer att ta upp en kostnad för bowlingen o buffén hos Strike på 246kr/person. Kramar

Yvonne R

11 augusti 2010 19:27

Gott att ni har haft fint väder idag, här är nu himmelen helt öppen, kan nog snart vada ut ;)
Så härliga kort på två mysiga katter
Kramar och ha en bra kväll

solan

11 augusti 2010 19:29

Hej.Är in å hälsar på dej en stund.Vi har åxå haft en solig skön dag.Vi får hoppas att vi får en fin solig höst.
Kramar

Cina

11 augusti 2010 19:35

Så söta snuttan är och kirre är ju oxå jätte söt. Fin färg på han.
Idag har det vart soligt här.
Hittade du något på TunaPark??

Kramen

Glimz

11 augusti 2010 20:35

Härligt med utflykter :) Skönt att få ta sig en liten lur när man känner sig lite pömsig. Vilka fina katter å Snuttan är allt en riktig liten prinsessa :D Lillkillen verkar vara ett busfrö, så söt :) En gooo fortsättning på denna dag.
Kram vännen

Ruth

12 augusti 2010 10:22

2 fina kattepizzar, vilka fina kisser, ett stort sällskap som inte kräver så mycket, ett perfekt husdjur. Roligt med era små utflykter det piggar upp vardagen. Nu hoppas vi på lite sol, augusti skull ju bli en fin sommarmånad, nu har snart halva månaden gått och vart är sommaren ?
Ha en bra dag vännen/ kramiz

Sussi

12 augusti 2010 10:27

Vad kul att du och Kate verkar tycka det är så kul att umgås. Skoj at ni går så bra ihop :)
Hoppas ni hittade massvis med fynd när ni var och shoppade..
Även här sken solen så fint igår :)

Kramisar